My name is..
Malva. Jag är en schabrador, dvs ngn har petat in 7 % schäfer i mig. Det gör att jag är ngr cm högre i mankhöjd än en labrador och aningen lite smalare över mitt nosparti. Jag är svart och långhårig, fäller av mig all päls på min matte och husses golv två gånger om året och kommer tydligen aldrig in i klimakteriet, vilket innebär att jag löper tills jag dör. Jag blev utvald i en kull av valpar av min nya familj för snart 11 år sedan. Då var jag en liten plutt och jättesöt. Jag kunde hamnat i en annan familj men just jag blev utvald av 8 valpar av namn med början på M. Jag tror jag kallades Minna innan, men blev till en Malva. I början minns jag att jag fick lära mig en massa konstiga saker, som sitt, ligg och fot. Jag fick ofta godis och de i min nya familj verkade överlycklig över min förmåga att sitta.. så jag fortsatte för att de skulle vara glada. Jag har också hämtat pinnar till förbannelse. Ätit upp ngr skor till mindre glädje och bajsat inomhus, men inte så ofta då förstås. Jag har varit jätteälskad, och fått massa uppmärksamhet som liten. Men såklart märkt att ju äldre jag blivit, fått börja klara mig själv mer och mer. Jag har världens bästa mormor som jag gråter av glädje över att få vara hos och där är livet mest en stor fest. Massa goa köttben och jag får sova på huvudkudden bredvid henne. Så i det stora hela har mitt hundliv varit fantastistkt. Nu är jag snart 70 hundår. Dvs min nos är grå, mina höftleder inte lika alerta och jag hänger inte med lika snabbt i svängarna längre. Även om jag kan hämta pinnar, simma och leka fort så blir jag snabbare andfådd och minns inte lika lätt om jag nyss åt eller inte. Men jag försöker verkligen att anpassa mig för jag älskar er så ofantligt mycket min fina familj.
Nu har vi flyttat igen och jag har varit lite fundersam över mitt nya tillhåll , ett stort hus med massa barn och annat nytt spännande runtomkring mig. Det bor säkert 7 katter på min gata och häromdagen hade jag besök av bambi , precis framför min nos. De luktar jättemycket.
Och så varför skriver jag det här då. För min matte har varit jätteirriterad på mig en hel vecka och det verkade som hon tyckte det var jätteskönt att lämna mig hos min husse idag. Men jag försökte verkligen bli till en liten yorksheterrier och krypa upp i hennes famn för att kanske få hänga med hem igen.
Nu har min matte jättedåligt samvete och jag vet att hon älskar mig till tusen. Så nästa vecka när vi ses igen kanske hon har jobbat på sitt tålamod lite och förstår att jag bara börjar bli lite till åren..
