En tyst minut till lunch
Trots att världen skakar hittar jag ett kusligt fokus. Håller jag på att vänja mig? Kan jag helt plötsligt skaka bort ett terrordåd ? Knivattacker ? Skjutningar ? Tugga vidare på min potatis och vända blad eller klicka bort. Jag tog min lunch framför sändningen av Barcelonas tysta minut, och först när den var slut och de märkliga applåderna tog vid..De som aldrig upphörde.. i den applåden som ljöd..gav människornas händer en kraft som fick ljudet att eka och genom klappen hördes en röst väldigt tydligt. Vi ger oss aldrig. Där brast det för mig och verkligheten kom i kapp. Jag blir så förbannat låg. Hela jag sjunker ner i en maktlöshet som är väldigt energikrävande. Det gör förbannat ont att världen är en sån sjuk plats. Och här är jag och tuggar potatis?!
Världens orättvisor slätar över andra små vardagliga bekymmer, oskyldiga döda människor på öppen gata sveper undan skitproblem och slätar med viss mån ut andra korkade vardagsbekymmer. Jag hoppas på något sätt att dessa händelser når in i andra människors hjärtan och vrån. Får andra att förstå vad som är viktigt. Att omprioritera och se till det vackra som finns i livet. Våra nära och kära.Förståelse. Empati. Närhet. Godhet. Värme. Vänskap. Ödmjukhet. Kärlek. Klyschigt värre. Men så viktigt.
Jag blev ett med mig själv ikväll. Viktigt för mig ibland att omsvepa mig med mitt jag. Andas lugnt, och bara vara. Välkomnar verkligen de dagar då behovsbilden av umgänge är obefintlig. Jobbade dessutom dubbla pass igår dvs skylt Katja levererade skaldjur på ett företagskalajs på Långedrag igår kväll. Dvs min sociala kvot var överfylld. Det var mitt sista inbokade pass för denna sommaren. Och nästa söndag packar jag mina dollares och åker till Hamptons och Julia. I min ensamhet är jag ju inte ensam heller. Två fnittriga tonårsbrudar innan tjejfest, en snarkande hund och på sista promenixen nyss träffade jag Pigge igelkott och Hasse hare;).
