Det är inte att bestiga berget som gör ont..
.. det är gruset i skorna. Så ofta som jag dillar om det här med personlig vidarutveckling.. Alltså varjde dag hittar jag i mig eller hos någon annan tankar och funderingar som får mig att ifrågasätta mig själv och min utveckling. Ibland önskar jag högt och heligt att jag kunde få bo i min egen verkstad oberoende av vad andra fattar för beslut. Men jag suger in personlig fakta och reflektioner från världens alla hörn. Nu finns det ju ngr hörn i uttvecklingsfrågor som berör starkare än andra. Främst de där mina älskade , nära och kära är involverade.
Jag blir arg på orättvisor. Arg på egoistiska personer som alltid väljer att titta på sitt först, sist och jämnt. Som i sin sjuka sfär manipulerar och förstör för andra människor. Endast då deras egna vilja att utvecklas är så oförmögen att just vilja... utvecklas. En lat man/kvinnas show. Där andra tvingas sitta på första bänk och bara se på. Suttit på första raden själv allt för många gånger, men bestämde mig för ett par år sedan för att om jag inte kan under ngr omständigheter försvara, förstå ngns handling. Då är den personen ute. Ur mitt liv. Det har gjort jäkligt ont. Men viktigast av allt det har gått över och jag har förlåtit. MIG själv. För att jag faktiskt tillåtit mig själv att på ngn annans bekostnad äta skit till frukost.
Så när du är på väg upp till ditt berg. Dit du måste nå och känna dig envist stolt för att du kan ta ansvar över ditt. Ansvar över dina nära och kära och dem du vill skall behandla dig med respekt. Då måste du banne mig göra dig av med gruset i skorna och forsätta uppåt. Det är ditt grus. Inte någon annans. Ditt ansvar. Att nå ditt berg. Jag kan lova en sak. Med självinsikt kommer så mycket vackert i livet. Möjlighet att älskas, älska. Leva, skratta, andas och se dagarna framåt med stor inspiration. Väl där uppe så kan man titta ner på sin resa dit, känna sig stolt och lycklig över vad man gjort och kanske till och med inte gjort. 