Landet Ingenting
Söker så ofta efter en frizon i hjärnan där jag kan vandra runt likt ett spöke. Ett land där ingen bor, inget händer och ingenting existerar. Lite svårt och flummigt att forumulera , men skulle vara en oerhörd frid för mig att kunna landa i ett hav av tomma molekyler o liksom sväva fritt. Utan bekymmer. Utan agenda. Utan klockslag, datum eller måsten. Ingenting i detta landet är PANIK. Dvs när man inte gör någonting, så får man ångest över det, ÄR man ingen så är det en kamp och en deprimerande tanke, har man INGET så blir livet svårt att ro framåt..osv... Vi är ju sjukligt inmatade med måsten i vårt samhällen, måsten vi knappt ens drömmer om. Jag kommer på mig själv vilja ha saker som jag knappt behöver, jag jämför mig med någon jag troligen inte skulle vilja vara... Och sätter upp to do listor på saker att göra jag aldrig kommer mäkta med. Är jag förprogrammerad eller har jag insjuknat i den materialistiska folksjukdomen a la 2000-talet..Märkligt är det i vart fall. Och störande. Och stressigt. Och lite till ;)..
Ha ha detta slog mig under en löptur med mitt några från mitt kontorshotell under lunchen idag. Vi är ett gäng som löper, springer och joggar tillsammans. Super kvalitativt umgänge och ett sätt att komma ut. Idag var jag Catalonien och skogen Spanien. Vi hade banne mig två helt skilda sätt att se på löpning och det kändes som jag andades tallbarr när jag rörde på mig. Där och då blev jag arg, på mig själv, för att typ jag inte är ngn annan som orkar mer, Sur för att jag inte springer oftare så jag verkligen kan känna mig som ngn annan. Och mäkta irriterad över att mina inköp för kostcirkeln är så förvirrade att jag faktiskt förstår att kroppen inte orkar med sig själv. Kommer jag nånsin komma överens med mig själv?
Övriga gänget sprang två varv runt Sisjön. Jag lyssnade på min kropp som bokstavligen talat skrek åt mig att ta ett varv och sen landa på en stubbe framför fantastisk vy. Där på stubben uppfann jag landet Ingenting:)
