Hon och han..
Pojkar och flickor, män och kvinnor , gubbar och gummor... Är vi starkast i våra olikheter eller kan vi bli helt jämlika?. Och vad innebär det isåfall. Alla mynt har två sidor, helt uppenbart. Det finns en jämlikhetskamp som skiljer sig brutalt från den andra, också en kamp. Orättvisorna i världen över, gällande skillnader mellan kvinnor och män, är omodern, brutal och oförståelig. Det går inte som ilandstönt att förstå vad riktig jämlikhetskamp verkligen ÄR. Men visst får man nosa på känslan av att vara mindre värd, som just kvinna. Jag är inte feminist, och vill vara humanist, brister i bägge emellanåt.. jag är väldigt mån om min kvinnlighet och älskar att bli omhändertagen och uppvaktad av min man. Men JAG kan klara mig själv också. Jag vill ha lika respekt från alla människor så länge jag visar dem detsamma. Jag är väldigt medveten om att jag har mindre lön än mina manliga kollegor.. Jag väljer bara inte att tänka att den är det, just för att det är män som får den. För två år sedan gjorde jag en uppryckning och bidrog med mer pengar till företaget, och bad då om högre lön. Vilket jag fick. Nästa gång jag vet att jag gjort mig förtjänt av det kommer jag be igen och jag vet att jag kommer få det. MEN det är min unika situation för att jag har en grym arbetsgivare eller ?Vad jag säger här är ju också att jag inte ber om högre lön...Men dem har gjort det. Är mitt intresse för pengar för litet eller tycker jag inte jag är värd mer ? Jag vet att lönespecen för många kvinnor är mindre, oavsett om dem bett om det eller inte... Min lilla känsliga beröringspunkt i detta ifrågasätter om vi kvinnor verkligen vill vara jämställda män på alla punkter eller bara vissa ? ( jag syftar INTE till jämställda handlingar i samhället nu som är våldsbenägna, kränknade eller överhuvudtaget något som landar på den kriminella sidan av staketet. skyr allt sånt som pesten så vi är överens på den punkten.) Utan mer till den känslomässiga sidan av problematiken. I min närmsta närhet har jag otroligt många starka kvinnor. Fina, duktiga, ambitiösa och framgångsrika kvinnor. Som lyckats på sina sätt. Vad som förbryllar mig i jämlikhetsfrågor i ett I-land som Sverige är just hur vi tänker från början. Dvs när vi klär på våra pojkar små ljusblå bebis dräkter och pyntar våra flickor i rosa. Är det redan försent där ? Kärleken och attraktionens kraft könen emellan är jag iallfall väldigt säker beror på VÅRA olikheter. Hade vi uppfört oss jämlikt på våra dater, är jag osäker på om några barn blivit gjorda någonstans.. Och det är ju liksom uppgjort i systemet redan från start. Våra hormoner och våra instinkter, allt för fortplantning. Vem fasen hade tänkt på hur vi skulle tampas sida vid sida i ett modernt samhälle ? Inte vår producent iallafall.
Ibland när jag känner mig liten vill jag inte ha ett ansvar alls, inte förväntas vara stark, jag vill bara krypa upp i en stark trygg famn och kunna släppa oron över eventuellt dumma beslut, tagna av mig. Vill gråta lille skutt tårar och att min man skall ta hand om vilket i-landsbekymmer jag nu må ha. I nästa sekund vill jag visa honom att jag kan ta hand om hela världen själv och inte behöver bli daltad med. Confusing shit, skulle jag kalla det. Så jämlikhet blir en mänsklig och human gräns att sätta tänker jag. Om vi visar respekt för varandras olikheter, vågar att utmana och bjuda till från bägge håll, kanske vi i vårt jantefjanteland kan komma ännu längre i jämlikhetsfrågor än vi redan gjort. För vi har mycket arbete kvar.
