Living my writing..
Ja just nu ligger inte bloggandet på hög prio. Men livet gör det och jag har sedan 1/1 svurit en helig ed med mig själv att fokusera på det som är viktigt. I rätt ordning... Eftersom stressen nöp mig i arslet i slutet av 2017, fingrar började tappat känsel, hjärnan började påminna om ett akvarium full med guppisar.. ja ni fattar, ngt var tvunget att hända och det sker verkligen i det mentala. Var annars ?.. Så ut med alla neontetror, malar och black molly, in med rent vatten och färska växter. Guppin has left the building. Men det är verkligen en kamp varje dag att bibehålla energi, vilja, jäklar anamma och tron på sig själv. Skam den som ger sig. Mår bättre än på länge allafall. Amen.
Livet där ute är som ett oändligt spinnande hamsterhjul mitt i natten. Ljudet är högt och irriterande, svårt att utesluta om man inte slänger ut hamstern, eller ger fasen i att skaffa en. Men så är det ju för oss alla med mer eller mindre svåra omständigheter runtomkring oss. Rättsnöret mitt i allt blir för betraktaren att bedöma och jag skulle verkligen vilja slå ett extra slag på trumman för "vardagshjältar". Dem som faktiskt väljer att varje dag se sig runt och vara lyhörd för människor runtomkring. Små vardagliga ting. Öppna en dörr, ta hänsyn i trafiken.. men främst plocka fram det mänskliga civilkuraget inom dig. Så säker på att det är inprogrammerat i dig/oss. Lyssnade på dokumentären om Elin Krantz, flickan som för ett par år sedan blev mördad när hon på Hisingen klev av en spårvagn mitt i natten. Det och först våldtagen under långdragen och brutal process. Skriken från henne hördes av så många. Under lång tid. INGEN ringde polisen. Alltså jag är ingen jäkla hjälte men är ibland på väg att ringa polisen om jag hör grannens barn skrika för länge... Innan jag lärde känna dem .. jag stänger AV allt om jag hör ljud i min närhet som inte ingår i fridfullhetens vacum. Men så gör det DU också. Ring. Eller skrik. Eller ring någon annan som ringer. Eller någon annan som skriker. MEN GÖR NÅGOT. Ta en extra titt på en ensam person i mörkret. Kolla om en gammal människa behöver din hjälp. Ser du något avikande , var nyfiken på ett artigt sätt och TA REDA på hur det står still. Jag var 18 år när jag första gången ringde polisen eftersom en "rik Gubbjävel" på restaurangen jag jobbade på slog till sin 6 åriga son. Socialen blev senare inkopplade och pojken placerad på fosterhem. Därefter har jag ringt 112 fler gånger än vad jag kan räkna. Eller 114114 när det akuta inte verkar vara ett faktum.
Gör något för någon. Så gör vi alla något ihop. En liten jäkla skillnad bara. Inte så svårt.
